Jag funderar lite varför det är så svårt för mammor (och även ibland pappor och andra familjemedlemmar) till personer med funktionsnedsättningar/sjukdomar (hädanefter kallade "funkisar") att släppa taget och låta dem vara vuxna människor. Även om man behöver hjälp med vissa saker så betyder inte det att man behöver hjälp med allt eller inte vill ha kontroll över vad som görs och hur.

I mitt eget fall så är jag väldigt bortskämd och har varit det hela mitt liv. Mamma var hemmafru/dagmamma länge och när jag inte plockade ihop på en gång så gjorde mamma det åt mig. Sedan har det liksom fortsatt, när jag flyttat hemifrån har jag haft det rätt så stökigt och kommer mig liksom inte för att plocka ihop, diska och bädda sängen. På nåt sätt så tror jag att känslan av att "nån annan gör det" sitter kvar i mitt undermedvetna. Men samtidigt så blir jag fullkomligt rabiat om någon säger åt mig "så ska det vara, så ska du göra" i mitt EGET HEM. Om jag vill ha stökigt så har jag väl samma rätt som alla andra att ha det, eller hur?

Sedan finns det vissa saker jag har svårt för, kanske inte ens klarar av (som till exempel att byta gardiner, eftersom jag är så höjdrädd i princip helt använder rullstol och har taskig balans). Det vill jag naturligtvis ha hjälp med, på mina villkor. Och om det är något jag inte vet hur man gör eller har svårt för så vill jag naturligtvis få hjälp med att hitta en lösning så att jag blir så självständig som möjligt. Men det jag klarar själv ska jag väl ändå få göra, även om det inte blir perfekt, tar lång tid eller inte görs så ofta som "man ska göra det"? Eller?