I går kväll hade föreningen jag jobbar på styrelsemöte. En av punkterna var min anställning.

Jag pratade med min chef om min arbetssituation när jag kom tillbaka från semestern i slutet av juli; jag har misstrivts länge och känt att det inte är rätt arbetsplats för mig. När jag fick diagnosen dysexekutivt syndrom i somras var det på ett sätt en lättnad - det är inte bara lathet som gör att jag inte får saker gjorda, utan det beror på ett fel i min hjärna som gör att jag har svårt att påbörja och slutföra aktiviteter. Inte de bästa egenskaperna när en sitter ensam på ett föreningskansli....

Hur som helst, efter samtalet med min chef tänkte jag att jag skulle bli uppsagd på gårdagens möte. Med tre månaders uppsägningstid skulle det innebära att min sista arbetsdag blev den 20 november. Sen kom gårdagens möte, där det bestämdes att jag skulle få jobba kvar till den sista mars i stället. Jag blev helt ställd, och nedstämd över att behöva jobba kvar i sju månader i stället för tre.

Men efter att ha funderat på det ett tag (och pratat om det med min kloka sambo) förstod jag att det är en möjlighet. En möjlighet för mig att förbereda mig för att sluta och leta ett nytt arbete. Min chef är väldigt stöttande, vilket känns skönt. Men det är ändå jobbigt att lämna ett jobb för osäkerhet och eventuell arbetslöshet.

När jag vaknade i morse var jag låg, trött och hade ingen matlust. En av mina kollegor (hon jobbar på en av de andra föreningarna som har sitt kansli på samma våning som föreningen jag jobbar på) har gett mig affirmationer som jag brukar läsa på morgnarna. Jag stoppar ner handen i korgen och ser vad jag får upp. I morse fick jag följande:

* Det kommer snart att kännas mycket bättre - var inte orolig, vännen - du ska få se!

Jag är en i huvudsak positiv person, och bara att läsa den affirmationen gjorde att det kändes mycket bättre!

* Jag är viktig och betydelsefull.

Det kan vara så svårt att tro på ibland, men det finns folk för vilka jag - och du - är viktig och betydelsefull. Inte minst för oss själva. Vi måste se till att vi tar hand om oss själva så gott vi kan, för det förtjänar vi!

* Låt ingen trycka ner dig! Du förtjänar mer respekt än så!

Det här är definitivt något jag måste jobba mer med. Tänk att det kan vara så svårt....

* Du har en otrolig utstrålning som berör och påverkar andra positivt.

Tvärtemot den tidigare affirmationen är det här något jag redan känner. Folk i allmänhet verkar gilla mig, och det är ju roligt. Jag tycker för det mesta om att umgås med folk, så det kan ju vara en orsak till varför folk tycker om mig. Att jag dessutom vill att alla ska gilla mig är dock något jag måste försöka sluta med. Jag gillar inte alla, varför skulle då alla gilla mig? Det viktigaste är inte att bli omtyckt, utan att bli respekterad.

Jantelagen, den taskiga självkänslan eller vad det nu är, försöker ibland - kanske till och med ofta - bromsa mig när jag tänker och säger positiva saker om mig själv. Men varför är det så? Visst, det finns saker jag inte är särskilt bra på, men det finns saker jag är bra på också. Varför ska det vara så fel att prata om och fokusera på dem?

Tänk om samhället kunde fokusera på styrkor i stället för svagheter! Jag säger inte att vi inte borde låtsas om våra svagheter, men att vi inte ska glömma bort det vi är bra på. Jag tror att det är mycket lättare att hantera och jobba på svagheter när vi vet våra styrkor och får använda oss av dem.

I mitt jobb får jag användning för många av mina styrkor, som min sociala kompetens, mitt skrivande och mitt intresse för funktionsnedsättningar och personer som lever med dem. Men mina svagheter gör att jag inte klarar av att utföra alla arbetsuppgifter. Jag visste långt innan mötet i går, och långt innan mitt samtal med min chef, att jag inte riktigt fixade att jobba på min nuvarande arbetsplats, så jag hade byggt upp ett scenario om hur det skulle gå till när min anställning diskuterades. Beslutet som fattades fick mig att inse hur mycket vi kan styras av förväntningar, på gott och ont.

Jag hade som sagt förväntat mig att bli uppsagd på mötet, och var så inställd på att sluta i november att jag faktiskt blev lite besviken när jag insåg att jag skulle jobba kvar i sju månader. Framför mig ligger jobb med jubileum, julfest och årsmöte. Jag trodde att jag skulle sluta mellan jubileet och julfesten. Egentligen borde jag ha känt mig glad över att de vill ha kvar mig så länge, men det kändes bara tungt och förvirrande.

Men när jag kom hem presenterade min sambo en annan synvinkel: det här innebär att jag har sju månader på mig att hitta ett nytt jobb som passar mig bättre. Positivt tänkande var det, ja! :) Den 31 mars är en söndag, så min sista arbetsdag blir den 29 mars - min mammas födelsedag. Förhoppningsvis kommer jag att fira den med vetskap om att ett nytt, bättre anpassat, jobb väntar precis runt hörnet. Ljuset i tunneln är en ny möjlighet, inte ett kommande tåg.

Jag längtar redan, och känner lättnad och glädje. Det här blir bra!