Mångfald

Igår skrev jag följande på Facebook: "Jag har så många idéer som jag vill jobba med, men vet inte hur jag ska få ihop dem till något. Eller ens hur jag ska fixa att både starta och slutföra arbetet med dem.... Jag måste nog hitta folk att brainstorma med!"

Så är det ofta - för att inte säga hela tiden - för mig. Jag har massor med idéer, men har svårt att få dem påbörjade och genomförda. Dessutom har jag en tendens att glömma bort dem om jag inte påbörjar, eller i alla fall skriver ner, dem på en gång.


En av dessa idéer är mångfaldsarbete och inkludering. Jag vill arbeta, både ideellt och professionellt, för ett mångfaldssamhälle. För mig är mångfald mycket mer än olika kön (läs "män och kvinnor"), åldrar och nationaliteter. I "mitt" mångfaldsbegrepp ingår bland annat följande:

  • funktionalitet (det vill säga, folk med olika funktionsförmåga: funkisar, ofta felaktigt kallade "handikappade" eller "funktionshindrade", av olika slag, och ickefunkisar, de som tillhör funktionsnormen) 
  • religion (olika sorters kristna, olika sorters muslimer, wiccaner, icke-troende, osv.)
  • sexuell läggning (hetero-, homo-, bi-, pan-, asexuella, osv.)
  • könsidentitet (man, kvinna, intergender, transgender, osv.)
  • utseende
  • politisk åsikt
Jag vill förmedla att alla är lika värda, att det inte finns något "vi och dem", utan bara "vi", och att vi tillsammans kan skapa en bättre tillvaro för oss alla. Håller du med? Då kanske du vill jobba med mig? Hör av dig till mig i så fall! :)
 
Kom ihåg: Det finns bara en av dig. Du är en del av mänskligheten, men du är unik! Den enda som är expert på att vara du, den enda som kan vara du, är du! 

Du har en otrolig utstrålning som berör och påverkar andra positivt. 
 
Glöm aldrig det.
 

Böcker är kompisar

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Min sockerdetox avbröt jag, då jag inte kände att jag var redo att hantera de biverkningar som jag fick. Det går fler tåg.
 
Fördelen med det är att jag mår bättre. Nackdelen är att jag mår sämre. Nu vet jag inte om mina ömmande leder egentligen har med sockerkonsumtion att göra, men om det har det så är det så. Jag försöker i alla fall att inte äta så mycket tillsatt socker eftersom jag känner att jag inte mår bra av det.
 
Min onda kropp säger att det inte blir att fara på kommunfullmäktige idag. Det finns tillfällen då jag inte lyssnar på min kropp, men idag är inte en sån dag. Antingen har jag så ont att jag blir distraherad av värken, eller så äter jag piller så att jag blir lullig i huvudet. Jag har ju tillräckligt svårt att hålla koncentrationen utan piller. Inte direkt optimala val när en ska ta beslut för kommunens innevånare, alltså.
 
Jag vet inte än om jag ska jobba idag. Jag tänkte avvakta lite och se hur jag känner mig närmare 10. Det är naturligtvis inte optimala förhållanden för att sitta på kontoret heller. På tal om kontoret så finns det lite olika jobblösningar som diskuteras, men inget är klart på långa vägar. Men det känns i alla fall som att jag är på väg någonstans, och att både resan och målet är något positivt.
 
 
Det känns viktigt att fokusera på det positiva. Jag och Mia håller på att läsa Miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs - en bok jag vann i en tävling för ett tag sedan. Den är jättebra och spännande! Nu har vi mindre än 100 sidor kvar, och det är nästan så att vi inte vill att den ska ta slut. Samtidigt vill vi ju veta vad som händer härnäst!
 
Sen har jag kommit igång med några andra böcker också, och har bland annat läst ut Fjärilen i glaskupan av  Jean-Dominique Bauby. Mycket intressant bok. Väntar också på en bok jag vunnit i en utlottning på Goodreads - A Weak American in Russia & Ukraine: Adventures & Misadventures Living among the Natives av Walter Parchomenko. Vi får se om jag lyckas nå mitt mycket sparsamma mål på 20 lästa böcker i år, just nu är jag halvvägs och har väl en handfull påbörjade böcker. Hösten är ju här, så det ska väl inte vara helt omöjligt att nå det målet. Det är så himla roligt att läsa! Konstigt att jag envisas med att glömma bort det hela tiden.... 
 
På tal om böcker så ska Mig äger ingen av Åsa Linderborg filmas i höst. Utanför vår lägenhet! :D Vi ska på informationsmöte i kväll, så får vi se vad de säger. Ingen på området kommer att filmas, men vårt köksfönster och vår balkong kommer att synas. Yay! Det känns jättespännande. Att vi får börja julpynta i november är ett stort plus! :D Nu ska jag bara se till att läsa boken också. :)
 
Dagens affirmationer:
  • Var rädd om dig själv - lyssna på kroppen, sinnet och själen och berika dessa med det som gör dig glad, lugn och tillfredsställd.
Jag försöker göra det. Att byta jobb är en konsekvens av det. Jag har en arbetsplats jag skulle vilja jobba på, men det är långt ifrån klart. Men jag har börjat hålla tummarna redan nu. Det kan inte skada. 
  • Jag har en stark Inre glöd och drivkraft.
Ibland så tvivlar jag på det. Men det är faktiskt så. Om jag inte hade det så skulle jag inte få något gjort över huvud taget, med eller utan dysexekutivt syndrom.
  • Jag spelar en viktig roll i många människors liv.
Det där är en sak som jag har haft svårt att förstå, men visst är det så. Det finns många människor som spelar en viktig roll i mitt liv, och då är  det ju inte helt omöjligt att jag gör det i andras liv. Att komma till den insikten är en skön känsla.
  • Jag är kärleksfull och respektfull.
"I alla fall kärleksfull" säger Jante. Visst försöker jag visa andra respekt, och lyckas för det mesta, men ibland är det inte så lätt. Det får jag jobba på.
 
Så länge vi inte står stilla och stampar på samma ställe, missnöjda med var vi befinner oss, så är det bra. Intentionen att leva det liv du vill är en början. Utan vetskapen om att du vill göra en förändring är det väldigt svårt att genomföra en. Det gäller bara att fortsätta, även om det känns tungt. Du är inte ensam!

Det blir värre innan det blir bättre

Det går sådär med min nya kost. Min mage och hjärna saknar sockret: jag mår illa, har ont i huvudet och känner mig irriterad, men det kommer förhoppningsvis att ge med sig så småningom. Det gäller bara att inte ge upp!


Snart är det helg. Veckan har varit rätt intensiv, så det ser jag verkligen fram emot även om det är mycket kvar att göra. På lördag ska jag jobba, eftersom funkisföreningarna i stan ska stå och informera på loppisen i Badhusparken. Det kommer nog att bli kul, det brukar det vara. Kom gärna förbi en sväng!

 

Men först är det fredag. Då ska jag och Mia till en kompis på middag. Det ser jag verkligen fram emot, även om det kan bli svårt att hålla kosten. Nåja, det är bara att kämpa på. Något som hjälper mig med det är affirmationer. Här är dagens "skörd":

  •  Du har många beundrande blickar riktade åt ditt håll - så sträck på dig - du är vacker i både kropp och själ!
Det där är en sak jag ständigt kämpar med. Men det finns något fint i oss alla, det gäller bara att få fram det. Och om vi gillar oss själva så blir det lättare för oss att leva.
 
  • En positiv överraskning står för dörren - håll ögonen öppna nu.... 
Låter bra! Förr eller senare så händer något som en anser positivt. Så länge jag bara fortsätter jobba med det jag tycker att jag behöver jobba med och tänker positivt så ska det nog gå bra.
 
  • Andra lyssnar på dig - du berör och uppskattas av mer många än du vet om.
Här kommer Jantelagen in igen. Varför skulle någon lyssna på mig? Vad har jag att tillföra andra, som kan vara värd andras uppskattning? Som jag sa tidigare, det finns något fint i oss alla. Alla har vi starka sidor. Jag försöker hjälpa andra, tycker om att prata med folk och har en stor lust att lära. Det finns folk som uppskattar mig, precis som det finns folk jag uppskattar.
 
En av dem är min sambo, som tålmodigt står ut med mina sockerbrist-utlösta humörsvängningar, dåliga minne och mitt beroende av dator och smartphone. Hon försöker äta enligt LCHF, och vi stöttar varandra. Saker blir så mycket lättare att hantera när det finns familj och vänner som en kan luta sig mot och få styrka av. Jag hoppas att du också har såna i ditt liv. :)

Det känns redan bättre

I går kväll hade föreningen jag jobbar på styrelsemöte. En av punkterna var min anställning.

 

Jag pratade med min chef om min arbetssituation när jag kom tillbaka från semestern i slutet av juli; jag har misstrivts länge och känt att det inte är rätt arbetsplats för mig. När jag fick diagnosen dysexekutivt syndrom i somras var det på ett sätt en lättnad - det är inte bara lathet som gör att jag inte får saker gjorda, utan det beror på ett fel i min hjärna som gör att jag har svårt att påbörja och slutföra aktiviteter. Inte de bästa egenskaperna när en sitter ensam på ett föreningskansli....

 

Hur som helst, efter samtalet med min chef tänkte jag att jag skulle bli uppsagd på gårdagens möte. Med tre månaders uppsägningstid skulle det innebära att min sista arbetsdag blev den 20 november. Sen kom gårdagens möte, där det bestämdes att jag skulle få jobba kvar till den sista mars i stället. Jag blev helt ställd, och nedstämd över att behöva jobba kvar i sju månader i stället för tre.

 

Men efter att ha funderat på det ett tag (och pratat om det med min kloka sambo) förstod jag att det är en möjlighet. En möjlighet för mig att förbereda mig för att sluta och leta ett nytt arbete. Min chef är väldigt stöttande, vilket känns skönt. Men det är ändå jobbigt att lämna ett jobb för osäkerhet och eventuell arbetslöshet.

 

När jag vaknade i morse var jag låg, trött och hade ingen matlust. En av mina kollegor (hon jobbar på en av de andra föreningarna som har sitt kansli på samma våning som föreningen jag jobbar på) har gett mig affirmationer som jag brukar läsa på morgnarna. Jag stoppar ner handen i korgen och ser vad jag får upp. I morse fick jag följande:

 

* Det kommer snart att kännas mycket bättre - var inte orolig, vännen - du ska få se!

Jag är en i huvudsak positiv person, och bara att läsa den affirmationen gjorde att det kändes mycket bättre!

 

* Jag är viktig och betydelsefull.

Det kan vara så svårt att tro på ibland, men det finns folk för vilka jag - och du - är viktig och betydelsefull. Inte minst för oss själva. Vi måste se till att vi tar hand om oss själva så gott vi kan, för det förtjänar vi!

 

* Låt ingen trycka ner dig! Du förtjänar mer respekt än så!

Det här är definitivt något jag måste jobba mer med. Tänk att det kan vara så svårt....

 

* Du har en otrolig utstrålning som berör och påverkar andra positivt.

Tvärtemot den tidigare affirmationen är det här något jag redan känner. Folk i allmänhet verkar gilla mig, och det är ju roligt. Jag tycker för det mesta om att umgås med folk, så det kan ju vara en orsak till varför folk tycker om mig. Att jag dessutom vill att alla ska gilla mig är dock något jag måste försöka sluta med. Jag gillar inte alla, varför skulle då alla gilla mig? Det viktigaste är inte att bli omtyckt, utan att bli respekterad.

 

Jantelagen, den taskiga självkänslan eller vad det nu är, försöker ibland - kanske till och med ofta - bromsa mig när jag tänker och säger positiva saker om mig själv. Men varför är det så? Visst, det finns saker jag inte är särskilt bra på, men det finns saker jag är bra på också. Varför ska det vara så fel att prata om och fokusera på dem?

 

Tänk om samhället kunde fokusera på styrkor i stället för svagheter! Jag säger inte att vi inte borde låtsas om våra svagheter, men att vi inte ska glömma bort det vi är bra på. Jag tror att det är mycket lättare att hantera och jobba på svagheter när vi vet våra styrkor och får använda oss av dem.

 

I mitt jobb får jag användning för många av mina styrkor, som min sociala kompetens, mitt skrivande och mitt intresse för funktionsnedsättningar och personer som lever med dem. Men mina svagheter gör att jag inte klarar av att utföra alla arbetsuppgifter. Jag visste långt innan mötet i går, och långt innan mitt samtal med min chef, att jag inte riktigt fixade att jobba på min nuvarande arbetsplats, så jag hade byggt upp ett scenario om hur det skulle gå till när min anställning diskuterades. Beslutet som fattades fick mig att inse hur mycket vi kan styras av förväntningar, på gott och ont.

 

Jag hade som sagt förväntat mig att bli uppsagd på mötet, och var så inställd på att sluta i november att jag faktiskt blev lite besviken när jag insåg att jag skulle jobba kvar i sju månader. Framför mig ligger jobb med jubileum, julfest och årsmöte. Jag trodde att jag skulle sluta mellan jubileet och julfesten. Egentligen borde jag ha känt mig glad över att de vill ha kvar mig så länge, men det kändes bara tungt och förvirrande.

 

Men när jag kom hem presenterade min sambo en annan synvinkel: det här innebär att jag har sju månader på mig att hitta ett nytt jobb som passar mig bättre. Positivt tänkande var det, ja! :) Den 31 mars är en söndag, så min sista arbetsdag blir den 29 mars - min mammas födelsedag. Förhoppningsvis kommer jag att fira den med vetskap om att ett nytt, bättre anpassat, jobb väntar precis runt hörnet. Ljuset i tunneln är en ny möjlighet, inte ett kommande tåg.

Jag längtar redan, och känner lättnad och glädje. Det här blir bra!


[Gammalt inlägg] "Du kan dra åt helvete!" *klick*

Läste i Aftonbladet om vilka kommentarer olika yrkesgrupper var less att få. Den jag har satt som rubrik får jag inte så ofta, men det händer.

Som telemarketingmedarbetare så är jag egentligen mest less de som skäller ut mig eller säger "jag är inte intresserad" innan jag ens hunnit presentera mitt erbjudande. Jag förstår att vissa inte tycker om att en ringer, men då kan de väl skaffa Nix i så fall så att risken är mindre att de blir uppringda (listorna från Nix kan vara upp till tre månader gamla)....

Nu finns det ju både bra och dåliga försäljare, så även inom försäljning via telefon. Men när folk säger "av princip handlar inte vi över telefon" så stör det mig eftersom stora, etablerade företag också håller på med den typen av försäljning och inte bara lurendrejare. Jag ringer för  en organisation som har funnits i över 100 år och som har haft sitt lotteri i 45 år och är definitivt inte ute efter att lura folk.

Jag har krav, både egna och från min arbets- och uppdragsgivare, och om jag inte når upp i mina utsatta mål så finns risken att jag inte får jobba kvar när jag är färdigutbildad. Så om jag ringer till dig, bli inte arg...och handla gärna av mig! *skrattar*

[Gammalt inlägg] Det är iaf inte onsdag!

Jag är trött. Och det har gått dåligt på jobbet också. Blä.

Tack och lov är det fredag i morgon (även om det kändes som tisdag eller onsdag idag), och jag har sovmorgon. Men jag måste hinna förbi och hämta ut min lön från Tomtesagan innan jobbet så jag får inte snooza alldeles för länge.

Vi har haft teknikstrul på jobbet i veckan, och det är jättefrustrerande. Sen så tycker jag det är lite jobbigt när det känns som om alla andra i rummet får sälja men jag knappt får svar nånstans. Och när jag väl fick svar idag så var det nej hela tiden. Bettan har utvecklingssamtal med alla nu, och jag har ju onekligen utvecklats även om jag känner att jag inte når upp dit jag vill vara än. Men jag fick gå till ett annat rum de sista två timmarna, och då kändes det mycket bättre även om jag inte fick sälja då heller.

Efter jobbet for jag förbi på Nolia Utbildning & Framtid. Det gav väl inte så mycket utom en blingad tandborste och några pennor...men jag gillar ändå att fara dit varje år. Det finns alltid intressanta människor att prata med och tävlingar att vara med i.  Och så får jag nya idéer för jobb jg skulle kunna tänka mig - nu är det polisyrket som lockar, i alla fall lite.

Sen när jag kom hem så var jag både trött och hungrig. När jag öppnade hissdörren och skulle låsa upp min ytterdörr så stod det ett helt annat namn på ytterdörren! Jag blev lite panikslagen innana jag insåg att jag hade åkt upp en våning i stället för två!

Jag såg en dokumentär på TV4 Fakta i eftermiddags som hette "Kidnappare eller räddande ängel", och det handlade om en barnflicka som av någon anledning tog barnen hon skötte om med sig i sin bil och senare anhölls för kidnappning. Det som gjorde fallet lite "speciellt" i den lilla hålan i södra USA var att det visade sig att barnflickan var biologisk man.

Det som störde mig mest var hur det faktum att barnflickan var transsexuell fick så stort fokus och hur så många inblandade hade en förlöjligande ton. Även den svenska speakerrösten hade kunnat ha ett bättre manus och varit mer påläst om transpersoner i allmänhet och transsexuella i synnerhet.

Nåja, man kan inte vinna alla strider (vilket osökt får mig att tänka på jobbet igen - men det går förhoppningsvis bättre i morgon), och jag orkar inte gnälla mer just nu. Jag ska försöka vila lite och sen svara på mail.

[Gammalt inlägg] Tiden går så fort när den står stilla

Ja, eller nåt sånt. Dagarna i sig känns rätt så långa, men veckorna svischar bara förbi.

Nu är januari månad snart över, jag har gått på min utbildning i en vecka och jag är trött (har gått mycket mer än min halvtid i veckan) och förvirrad (av all information). Men jag gillar utbildningen och mina arbetskamrater, vilket är ett plus. Och vår föreläsare Jerker Swande, som kommer tillbaka redan på torsdag, är jätteintressant att lyssna på!

Min lön från Tomtesagan har inte dykt upp på mitt konto trots att jag fått lönespec. Det verkar som om det blivit något fel med clearingnumret...får kolla det i morgon eftermiddag, eftersom jag har halvdag på jobbet.

Sen så har jag efter 9 månader hittat tillbaka till myLot. Tyvärr tappade jag den lilla summa pengar jag tjänat in där, men jag har fått ihop $0.30 på en vecka och det är ju inte för pengarna jag håller på. Det är kul att svara på frågor och diskutera olika ämnen!

Men nu ska jag försöka gå och lägga mig i tid ikväll om jag ska orka upp i morgon bitti!

[Gammalt inlägg] All work and no play makes Devin a dull boy

Joaquin Phoenix slutar med skådespeleriet för att satsa på musik i stället, skriver Aftonbladet. Även om jag tycker att han är en bra skådis så tycker jag också att det är bra att han följer sitt hjärta och gör det han vill. Lite så vill jag också kunna leva mitt liv, men det är nog rätt få förunnat. Och är jag egentligen villig att betala det pris som verkar krävas för att få göra det? Knappast.

Men hur hittar jag en bra medelväg, där jag har ett jobb jag trivs med som ger mig en lön jag kan leva på, samtidigt som jag har tillräckligt med ork för att inte bara jobba utan kanske göra andra saker också?

Vid 32 års ålder har jag fortfarande inget svar på den frågan, och i och med min inskrivning i Jobb- och Utvecklingsgarantin i våras så känns det lite som om det brinner i knutarna.

Jag är absolut inte sysslolös, men det finns liksom ingen som vill (eller kan, fast det gör det ju inte mindre svårt) betala mig för att göra det jag gör och jag vet inte hur jag skulle kunna hitta något sätt att använda mina kunskaper i ett betalt arbete.

Commonly Unique

Devin Lind skriver om personlig utveckling, mångfald, skrivande, böcker och mycket annat.

RSS 2.0