När jag åkte till Örebro i mitten av juli åkte jag tåg en längre sträcka för första gången i mitt liv. Arton timmar skulle det ta, men folk åker ju tåg hela tiden och jag hade begärt ledsagning och allt vid bokning, så jag trodde inte att det skulle bli några problem. Ack vad jag bedrog mig.

Vagnen jag skulle åka i var hög (ingen hiss eller ramp så långt ögat kunde nå) och för smal för att min rullstol Julius skulle rymmas (eller ens komma in i vagnen), så han fick åka godsvagn och jag gick på toaletten en gång på arton timmar (eftersom toaletten låg i andra änden av vagnen)... Och jag tog mig av förståeliga skäl inte till bistrovagnen heller.

Väl framme i Örebro hjälps tågpersonalen och taxichauffören som ska ledsaga mig åt med att få av mig och mitt bagage, och "ju fler kockar desto sämre soppa," som det brukar heta. Min resväska, med 95% av mina kläder (ja, allt utom några t-shirts, linnen, pyjamas och underkläder), alla mediciner och min necessär - sammanlagt saker till ett värde av över 4000 kr - glöms kvar på tåget.

Över 20 telefonsamtal till SJ följde, men väskan kunde inte hittas. Jag fick köpa ersättningskläder på Myrorna och KappAhl (jag som packat ner mina favorikläder eftersom jag skulle på Stockholm Pride) och toalettartiklar vilket totalt kostade över 1700 SEK.

Hemresan gick mycket bättre, även om rullstolen inte rymdes i min kupe eller korridoren så var den i alla fall i samma vagn och jag hade snälla medpassagerare och familj som hjälpte mig av tåget). Men väskan hade SJ fortfarande inte koll på var den var. Men jag kollade Bagports hemsida (det är de som har hand om SJ:s upphittade bagage) då och då sedan jag kommit till Örebro, och det visade sig i mitten av augusti att min väska hade återfunnits - jag blev alltså inte kontaktad utan upptäckte det när jag gick in på hemsidan igen. Sedan fick jag betala 520 SEK i förskott för att få tillbaka väskan. Den 25 augusti - över en månad efter att den "försvann" - var den äntligen hemma igen. Inget saknades, tack och lov.

Nu har jag reklamerat resan hos SJ, och vi får se vad de säger. Förhoppningsvis får jag ersättning för mina utlägg och kompensation för de besvär deras bristande service har inneburit. Och jag åker med SJ till Örebro igen redan i oktober....

Den här låten tycker jag är så fin, och den tar upp något som oroar mig - hur vi behandlar flyktingar som kommer hit inte för att de vill, utan för att de måste. Om folk nödvändigtvis måste avvisas, är det inte mer humant (eller mindre inhumant, kanske jag borde säga) att göra det direkt vid gränsen i stället för att vänta till de hunnit rota sig här?

Rent utrymmesmässigt finns det plats för många fler svenskar. Om vi bara kunde ta till vara de kunskaper alla människor i Sverige - både infödda och s. k. "nysvenskar"- har så tror jag att det skulle gå bättre för Sverige, vi skulle vara mer tillfreds och det skulle inte finnas lika mycket främlingsfientlighet.



EUSKEFEURAT - FLYKTINGARNA

Jag tog på mig skjortan, drog på mig byxorna,
tog stövlarna på och knallade ut
jag gick bort till vebon och tog en av yxorna
Nu var det över. Ja, nu var det slut.

Nere vid sjön såg jag föräldragården
där min mamma bott kvar fram till att ålderdom
och demens tvingat in henne på åldringsvården
Och ända sen dess hade kåken stått tom

Det var nån gång i slutet av sommarn det hände
jag fick besök utav sonhustrun min
Hon bad om hjälp för några hon kände
Och inom en vecka så flytta' de in

Språket det kunde jag inte begripa
Men med miner och gester så kom vi en bit
Jag förstod att de satt i en helvetes knipa
och att det var därför som de kommit hit

Men svårast av allt var nog ändå att fatta
att de som hade lämnat sitt hemland och flytt
Här blev förhörda och ifrågasatta
och tvingades hålla sig gömda på nytt

Kvinnan hon genomled sömnlösa nätter
Med lamporna på för att känna sig trygg
Mannen bar märken ifrån cigaretter
Som vakterna hade bränt in i hans rygg

Och pojken var ängslig, vem kunde väl veta
Vad han varit med om för slags jävulstyg
Men jag såg när jag gick till sjön för att meta
Hur pojken smög efter och titta', i smyg

Sommarn blev höst, och hösten blev vinter.
Och mörkret var tungt, och kölden var svår.
Sonhustrun kom med julhyacinter.
Och vi överlevde, och vintern blev vår.

Han laga' köksklockan som hade stannat
sen blev han tårögd och krama' min hand
Och hon bjöd på bröd som smaka' nåt annat
Och hon sov med lamporna släckta, ibland

Pojken han övervann tvivel och tvekan
Och han fick ett metspö som bara var hans
Ibland så satt vi i timmar i ekan
Och allting var enkelt, framtiden fanns.

Klockan fyra på natten, med utvisningsorder
kom åtta poliser. Aktionen var snabb.
I båthuset väntar ett metspö. Det står där
och väntar förgäves på en femårig grabb

Själv står jag med yxan i näven och ser ingen
anledning att nånsin flagga nå' mer
Och flaggan den postar jag väl till regeringen
Och flaggstången den ska jag fan hugga ner

Det sas att dom saknade skäl att få stanna
Medmänsklighet - adjöss och farväl.
Fast jag är kvar undrar jag lik förbannat
Är det de eller vi, som mest saknar själ

Caster Semenya är "kanske inte 100% kvinna" enligt IAAF/The Telegraph (och Aftonbladet). Ja, det beror ju på hur "kvinna" ska definieras. Enligt Wikipedia (en av oss googlares husgudar) är en kvinna "den fullvuxna människan med biologiskt honkön till skillnad från en vuxen hane, som kallas man."

Okej, men då kommer nästa fråga - hur definieras det biologiska könet? Wikipedia-artikeln om kön skriver: "Andra könsfaktorer är könskromosomer (xx för kvinnor, xy för män) och hormonproduktion och hormonbalans. Skillnaderna mellan män och kvinnor när det gäller könshormoner (hög och jämn halt av testosteron för män, lägre och cyklisk halt av östrogen för kvinnor) leder till skillnader i ämnesomsättning, blodvärden, kroppsfett, kroppsbehåring och muskeltillväxt. Vid olika typer av intersexuella tillstånd är en eller flera av de uppräknade faktorerna inte entydigt "kvinnliga" eller "manliga"."

Men betyder en intersexualismdiagnos att personen i fråga inte har någon könstillhörighet? Naturligtvis inte. De flesta människor definierar sig som tillhörande den ena könet eller det andra, vissa båda. Biologiskt sett är jag en atypisk biologisk kvinna men socialt ser jag mig som både man och kvinna. Caster Semenya ser sig sjlv som kvinna, och då är hon i mina ögon det.

Trollhare skriver alltid intressanta inlägg, och de han skriver angående kön, könsroller och samhällets syn på oss som kanske inte alltid passar in i den bild de har av hur män och kvinnor ska vara är ett välkommet avbrott i diskussioner som förs av folk som tycker att "hermafroditer ska tävla i handikapp-OS/Para(o)lympics". jag förstår inte riktigt kopplingen mellan kön och funktionsnedsättning....

Min lösning på "problemet" om huruvida det är rättvist att låta folk som presterar "för bra" med andra som inte presterar lika bra är att ta bort könsindelningen inom idrotten och gå på resultat i stället. Blir inte det det mest rättvisa egentligen? Och till de som säger att "då försvinner damidrotten" vill jag bara säga: Ja, självklart gör den det. Det gör "mansidrotten" också. Det blir liksom bara idrott av det. Och med olika klasser beroende på prestation så finns det massor med kvinnor som kan ta sig fram "trots" att de tävlar mot män.

Alla (dvs majoriteten av) kvinnor är inte svaga våp. Det finns starka, drivna kvinnor. Och om män nu är så mycket starkare än kvinnor, varför föder inte fler män barn? ;)

Läser i Piteå-Tidningen att Piteå Konsthall ska flytta - igen. Den här gången från relativt nya, fräscha lokaler i princip mitt i stan till biblioteket en bit utanför centrum. Kultur- och fritidsnämnden anger besparingar som skäl för flytten, som oftast, och det är svårt att lägga något emot det. Men det de inte tänker på är att det kan vara svårare för konsthallen att locka ströbesökare - som kanske inte anser sig vara den kulturella typen - om den flyttas till biblioteket.

Jag kommer förmodligen att fortsätta besöka konsthallen efter flytten eftersom jag är medläsare genom Röda Korset på just biblioteket en gång i veckan, men på vintern blir det ett gissel (särskilt med tanke på det ofta bristfälliga snöröjningen - ibland går det inte ens för mig att ta mig till konsthallens nuvarande läge).

Är det förresten bara jag som tycker att både bibliotek och konsthall borde vara belägna i en stads centrum? Då är det kanske lättare för de tidigare nämnda människor som inte aktivt söker sig till bibliotek och konsthall att "droppa in". Om kommunen anser sig få råd någon gång så tycker jag att det vore värt att prova.

Samtliga kommunala, statliga och landstingsverksamheter ska vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning nästa år, sedan följer förhoppningsvis näringsfastigheter, föreningslokaler och bostadshus. Jag försöker tänka positivt, även om jag ser hur mycket som behöver göras för att samhället ska vara tillgängligt för alla.

Jag hör ibland att orsaken till varför en viss lokal inte är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning (oftast rörelsehinder, eftersom det är min primära funktionsnedsättning) är för att det inte kommer några med exempelvis rullstol dit. Det menar du inte?!

Det är enligt mig egentligen inte så svårt att inkludera funkisar (personer med funktionsnedsättning), om en (särskilt personer utan funktionsnedsättning, s. k. "normisar") bara ändrar sitt sätt att tänka. Varför inte sätta ut den portabla rampen i fall att det kommer någon som behöver den i stället för att förvänta sig att den som behöver den säger till i förväg? Särskilt om det inte är ett möte som kräver föranmälan. 

Eftersom normisar är normgivande i samhället (därav namnet) så ligger det på dem att lyssna på oss funkisar för att göra samhälet tillgängligt för oss. Men hur ska vi kunna berätta för dem det de behöver veta om vi inte kan ta oss till de lokaler där de samlas?!